flytta hemifrån och sakna och bara vara nerkärad.

alltså om det här med att flytta hemifrån och att fly landet. bo första gången själv, tvingas ta beslut om banker och kort och hyror och stekpannor. så jävla härligt och så himla fritt men ändå har jag typ tänkt att nä för fan!!! vad gör jag! flytta ifrån alla människor som man älskar sönder för tomatsoppa på burk och vänner som bara är vänner med fyra ölglas i kroppen. bo i en kall jävla grotta och sedan duscha medan en indisk mans mustasch flyter runt i schampooluddret och hotar att nudda fötterna.

men så löser det sig! mamma skickar kaviartubar och tjocksockar och jävlar vad vi helt plötsligt mår bra fast att vi kanske kunde städa lite mer och träna lite mer och ringa till farmor och mormor lite oftare. kanske prioritera sallad istället för utgångar. men nä!!! och plötsligt är vår lägenhet ett hem och anna och jag är familj. vi blir påriktigt-vänner med karolina och anna som är två år yngre men så jäkla amazingly awesome och snygga kolla ba!

går längs stranden på söndagar och lyssnar på sommarpratare och känner att jag bara är kär i denna stad och alla hippiemänniskor med tweedcapes och spaghettimustascher. men ändå; oundvikligt att inte dö av saknad ibland på alla människor som man älskar sönder och som är ett eller ännu flera hav ifrån. som exemplevis dom här

och andra själsfrändar. aja signar ut, imorgon ska vi på bibloteksvandring. och jag som älskar bibliotek. förresten var det en kille som sa till mej att han tyckte jag såg ut som en bibliotekarie men tycker inte att det känns som en komplimang. puss så