Vi söker jobb och stressar och har
aldrig pengar och äter youghurt för en pund på en bänk i
gallerian. Det nya livet som börjar med alldeles för dyra
tågbiljetter och vi som småtjaffsar för att båda bara vill leva
men ingen av oss riktigt kan. Och så blir det kväll och det regnar
och du får rätta till de svarta vingarna på mina ögonlock. Två
öl senare och bartendern med den perfekta ryggen och vi som håller
hand. Plötsligt! Love Will Tear us Apart. Och nu är vi här! Och
regn är det bästa jag vet och vi är så fantastiska och amazingly
oslagbara. Köper bubbelvin och springer på gator och träffar
Dario. Dario som spelar på gatan med en spansk kille med rastaflätor
och en gitarr med halm på. Dario som plockar cigg ur sitt paket och
berättar om alla länder han varit i och att han säljer smycken på
gatan. Och bara tittar på mig och jag blir så jävla nervös och
skrattar och han säger att jag ser mesmerized ut. Som om jag såg
allt för första gången och jag inser att jag gör det men nu måste
vi gå för vårt tåg åker om några minuter. Och vi kramas och han
säger att han ska göra ett smycke till mig. Att han alltid sitter
här när det är sol och kom och hitta mig då. Och vi springer till
tågstationen men missar ändå sista tåget och vi halvsover på
bänkar och åker tåg till West Worthing och Charlie får hämta
oss. Stackars honom som är för artig för att säga nej och köper
äppelpaj till oss på vägen hem och jag som inte törs säga att
jag inte äter mat från McDonalds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar